My journey with street children from the Ukraine

Varför just Ukraina?

Jag har denna sommaren (2009) fått äran att tillbringa en hel del tid med gatubarn från
Ukraina på ett läger här i sverige (Läger) .

Förra året (2008)såg jag till att barnen och alla ledare fick var sin Sverige tröja som en
rolig sak och för att kasta lite ljus över deras tillvåro när dom var på läger i Sverige.
Jag fick veta i efterhand att barnen hade blivit så glada över denna ”simpla” gåva att
dom knappt ville ta av sig den för att få den tvättad.

Sommaren 2009 får jag ett sms från mina kära vänner Ania och Andreas som håller i lägret
här i Sverige och arbetar nära med Fadershuset i Ukraina. Sms:et som jag fick kändes
panik artat, det visade sig att all mat dom skulle få mer eller mindre hade uteblivit,
med knappt en vecka kvar till att barnen skulle komma vädjade dom till sina vänner om
hjälp.

Jag kände/trodde väl som alla andra ” det löser sig ”. Några dagar senare när jag och min
minsta son hade vart ute på lite äventyr så poppade gatubarnen upp i huvudet, jag kanske
borde se om jag kan hjälpa till på något sett, jag frågade min son Lucas (3år) ” skall vi
köpa något till barnen”… som svar fick jag … vilka barn? … jag svarade… det
kommer massa barn hit och hälsar på som inte har någonstans att bo.

Efter lite förklaringar så åkte vi till affären, väl där inne så frågar jag Lucas vad vi
skulle köpa, skall vi köpa leksaker eller mat … länge satt han tyst i vagnen…
pappa…. barnen vill ha mat sa han och somnade i vagnen… vi lämnade affären med ett
par kassar mat.

Här börjar min resa med gatubarn från Ukraina

Forts. följer … (2009-08-04)

När vi väl komm fram till lägret så visade det sig att det hade blivt lite förseningar så barnen var inte på plats.
Vi lämnade maten hos ledarna som var där och förbredde ankomsten av barnen, lite lätt besvikna åkte vi hem igen utan att få träffa barnen.
Senare samma kväll så satt jag återigen och tänkte på barne, jag kände att jag måste i alla fall få träffa dom en gång under lägret, så jag bestämde mig att åka upp igen dagen efter, jag viste då att dom skulle ha en gudstjänst där dom tillsammans med kyrkan skulle välkommna barnen.

Direkt efter mötet begav vi oss tillbaka till läger lokalerna där det bjöds på fika, när man satt där så kändes allt ganska overkligt för mig, här sitter jag tillsammans med 26 barn som levde på gatan och skall få bo här i sverige under 2,5 veckor.
Hela vägen hem igen så kunde jag inte släppa tanken på barnen, natten blev mer eller mindre utan sömn.
Tankarna bara flög runt i huvudet ”Vad kan jag göra för att hjälpa dessa barnen”. Måste ju göran något, i alla fall under tiden som dom är i Sverige.

Förutom att jag jagade runt och ordnade lite gosaker till barnen så försökte jag tillbringa så mycket tid som möjligt uppe på lägret, detta var inte min tanke från första början, utan jag hade bara tänkt åka upp en dag för att hälsa på och sedan återgå till mitt liv och min semester.

Dom kommande 2,5 vecka skulle rubba hela min värld och tankesett.

Forts. följer … (2009-08-05)

Jag försökte att besöka lägret så fort det fanns en lucka, vissa dagar tog jag med mig min son Lucas som sparkade fotboll med dom mindre barnen, veckorna var fyllda med lek och äventyr och även allvarliga stunder.
Det var en underbar känsla att få vara med och se hur en del barn utvecklades bara under så kort tid, från att vara tysta och tillbaka dragna öppnade dom sig, ett skratt var aldrig långt borta.

Sista helgen närmade sig och barnen hade utlovat en Ukrainsk fest med deras nationalrätter och uppträdande, något som jag såg fram i mot.
Ett par dagar innan så fick jag bara en stark känsla att jag ville köpa en gåva till en av tjejerna, en tjej som jag hade uppfattat väldigt tillbakadragen, kändes bara att jag måste ge henne något som hon kan ta med sig hem och minnas.

Jag ringde till Ania och kollade om det var okej att jag köpte en gåva till ett av barnen, tänkte att det är lika bra att kolla upp det innan man köper något, annars kan det kan uppstå svartsjuka mellan barnen och det ville jag verkligen inte.
Ania sa att det var helt okej om jag gjorde det.

När lördagen kom så åkte jag ner till stan för att leta efter en gåva som jag skulle ge till Dasha som hon kunde ta med sig hem. Väl nere på stan började jag springa mellan alla butikerna, jag tänkte att ”jag vet vad jag skall köpa när jag ser det”.
Normalt sett går jag till en butik och köper det jag skall ha och har dom inte vad jag söker så åker jag hem igen. Efter en tids letande så hade jag i alla fall bestämt mig för att köpa ett smycke, nu gällde det bara att hitta det… (jag vet vad jag skall köpa när jag ser det).

Jag gick fram och tillbaka fram och tillbaka mellan två butiker och letade men hittade inget som jag kände att det här är vad jag vill ge Dasha.
Efter en stund så bestämde jag mig för att gå in en gång till i den andra butiken och om jag inte hittade något så skulle jag gå vidare och se om jag hittade några andra butiker som sålde smycken.

När jag kommer in i butiken och gick fram till skyltfönstret som jag säkert stått framför minst 10 gånger tidigare så hängde det ett silver smycke med ett kors i, det var som att det var det enda som fanns i hela skyltfönstret.
Där hängde det, det var ju det smycket som jag skulle köpa, fattar inte hur jag hade kunnat missa det så många gånger, nedanför stod ett jätte vackert smyckeskrin som passade perfekt till smycket. Jag fick allt inslaget i ett fint litet paket och nu var det lite stressigt till lägret för festen skulle snart börja.

På festen bjöds det på god mat och uppträdande, barnen hade gjort en del drama och jag var riktigt imponerad av vad man kan säga utan att använda ett enda ord. En del av dramat var riktigt rörande, jag fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka.
Under festen så passade man på att tacka alla som hjälpt till att få lägret att fungera, alla som ställt upp på ett eller annat sett.

Festen började lida sig mot sitt slut och Ania ropade på mig, nu var det dags att lämna över gåvan till Dasha, jag hade tidigare bett Ania vara med så att hon kunde översätta i med att Dasha talar bara ryska och det är inget som jag kan idag.

På väg upp till lägret så hade jag stannat till vid en skogsglänta och skrivit ett kort brev till Dasha och förklarat varför hon får denna gåva. Jag ville att hon alltid skall veta att det finns någon som tänker på henne och hoppas att hon mår bra.
Vi gick lite avsides, Ania förklarade för Dasha att jag ville ge henne en gåva, jag räckte över paket medan Ania läste brevet som jag hade skrivit.
Dasha öppnade paket mycket försiktigt, det var nästan om att hon inte ville att omslagspappret skulle gå sönder.
När hon får se det lilla smyckeskrinet så skiner hon upp, hon öppnar skrinet och ser att det ligger ett litet paket inuti.
När Dasha har öppnat paketet och ser smycket med korset så bara hon tittar på det och lägger det bredvid sig, hon reser sig upp och går fram till mig och ger mig en hård kram.
Jag har aldrig sett någon uppskatta en present på detta viset som Dasha, man såg det på hela henne hur glad hon blev.
Vi pratar lire grann för att sedan återgå till dom andra på festen, Dasha smyger sig undan och ner till dom andra tjejerna och jag stannar kvar och pratar med dom andra på festen.
Efter en stund kommer Dasha tillbaka och kommer fram till mig och ger mig en kram.
När hon sedan går iväg igen så kommer Ania fram till mig och säger… du Patrik, jag tror inte du förstår vad detta betyder för henne, hon har aldrig fått en sådan fin gåva i hela sitt liv och kommer bära med sig den hela sitt liv.

Senare så var det dags att åka hem och jag sa hejdå till barnen och alla ledarna och självklart Dasha, när jag sa hejdå då så var det som att säga hejdå till sitt egna barn utan att veta om man någonsin kommer att ses igen eller om det kommer att gå bra för henne i livet, med tårarna i halsen satte jag mig i bilen och började min färd.
Under festen hade jag köpt en skiva som barnen spelat in, denna lyssnade jag på hela vägen hem och hoppades att allt skulle gå bra för barnen.

Inom mig kände jag mig tom, övergiven, orolig och rädd.
En idag i skrivandes stund har jag svårt att hålla tillbaka mina tårar när jag tänker på Dasha, det går inte en dag utan att jag tänker på henne och undrar hur hon mår. När jag somnar på kvällen så ber jag till Gud att han skall ta hand om henne. Känslan går inte riktigt att beskriva med ord men den är tung att bära men samtidigt ger den mig styrka till att göra något åt saken. Jag vill inte längre sitta tyst och stilla och tycka synd om barnen, jag vill göra något för att hjälpa dom och första steget är att starta denna sida som ganska snabbt blev ombett att bli en offentlig sida för gatubarn i Ukraina i samarbete med Fadershuset.

Dessa 2,5 veckorna har vänt min värld upp och ned, och ändrat hela mitt tankesätt. Jag är riktigt glad att jag fick tillbringa dessa veckor med barnen och få lära känna dom.

Kram Patrik